i rasbo
efter en galen kväll skulle jag och carin ta bussen hem från östhammar 00.25, när vi stått och väntat ett tag och den inte kommer (det var sista bussen) började vi gå tillbaka och så hör vi något komma, bussen åker förbi. Ångest satt på sin plats. 10 sek efter kommer ännu en buss förbi. Så vi trodde vi skulle få sova där, men då ringde jag mirabelle och bussen skulle gå om 5 min, den allra sista och det var en lång bit att gå. lyckligtvis kunde en guldvärd kille skjutsa dit oss och vi hann med bussen. Så skulle vi sova hos mirabelle, när vi kommer dit hade hon råkat somna och alla andra med. Vi hade snö i hela skorna och fick ringa på, banka på rutor, ringa, leta efter nyckeln, gå in på altan och se om det var öppet där och det måste gått en halvtimma och vi hade inga pengar kvar på mobilerna, ingen mer buss gick men då ringde moa hemtelefonen och vi kom tillslut in.
Nu är vi kvar hos mirabelle och får se vad vi hittar på. Det var min livshistoria det. Ajöken
det man inte vet, lider man inte av.
men sen fick jag syn på dom här bilderna, då lider jag.
men det var tider det!
